Har det någon gång funnits något före skapelsen? Ja Gud fanns ju då, säger du. Jaha, ja det kan ju stämma. Gud fanns. Men inget annat. Vilket innebär att han som har all makt, han hade ingen makt, eftersom det inte fanns något att ha makt över. Han som har all kunskap hade ingen kunskap, eftersom det inte fanns något att ha kunskap om. Han som är allnärvarande fanns ingenstans, eftersom det inte fanns någonstans att vara närvarande. Så om Gud inte hade någon makt, inte hade någon kunskap, och inte fanns någonstans - fanns Gud då? Måhända var Gud bara ett embryo av vad han är idag, sedan skapelsen kommit till. Det fanns en vilja, säger Skriften. "Ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja, kom det till och blev skapat" (Upp. 4:11). Så det får vi tro. Det antyds också att det fanns ett förutseende. Men det fanns ingen tid, inget rum, ingen annan, inget annat.Det var inte ensamt, för ensamhet känner man bara om man känt någon som man kan sakna. Det var inte tomt, för tomhet känner man bara där det funnit något förut. Det var inte stilla, för stillhet känner man bara där något rört sig tidigare. Gud måste ha levt som i en sömn, som en dvala. Inget hände, ingen kunskap, inget yttre. Då undrar jag om man verkligen kan sägas leva till fullo. Men Gud är livet. Men allt det skriften säger att Gud är, det är han i förhållande till sin skapelse. God, mäktig, sann, evig, etc. Det tycks som om alla Guds egenskaper försvinner före skapelsen, och kvar blir bara en vilja och ett förutseende. Hur "länge" väntade då Gud, innan han började vilja skapa det han förutsåg? Ja, om det inte fanns någon tid, så kan ju Gud inte ha väntat på något. Ur icketidstillståndet, som inte ens kan benämnas ett evigt nu, inte evigt, inte nu, utan möjligen bara tillstånd, existens, uppstår tiden genast, utan att någon tid förflutit dessförinnan.
Så skapelsen har alltid funnits? Ja, så kan man säga, ur detta perspektiv. Före skapelsen fanns ju ingen tid. Men då är skapelsen evig. För om det inte fanns något före den, då har den ju ingen början.
Men Gud ville alltså, och han såg, och så blev det till. På en gång. Tillvaron begynte, och har alltid funnits. Om vi går tillbaka till skapelsens början, så kommer vi inte längre än till dess första, eller andra ögonblick. Det finns inget titthål där, som man kan kika in i och se något bakom. Det första ögonblicket är allt som finns att se. Vetenskapen kallar det singularitet. Enhet. Etthet. Allhet kan vi säga också. Förliv kanske. Förtillvaro.
___
II.
Förtillvaro i icketillvaro. Är det Sonens födelse vi talar om?
Ur denna tillvaro trädde Sonen fram, och omhuldade de framväxande himlarna, formade dem, blev deras Herre, i samma ögonblick de kom till. Tillblivelsen medgav kommande skapelser, han förutsåg dem och antog deras gestalt, formtillvarons optimala skepnad - han blev, med dem, Herrens Ängel.
Själv så mycket Gud något kan vara, men i form och inte bara i otillvaro. Han gick ut i skapelsen, bredde med sina fingrar ut himlar, valv över klot, världar där hans avbilder skulle träda fram, på hans kommando.
___
III.
Är Fadern expansionskraften, och Sonen kontraktionskraften (dvs gravitationen)? Fadern ger, Sonen formar, Anden verkställer.
Att Gud, Skaparen, på något sätt personligen står bakom de stora naturkrafterna, måste man nog inse. "Lagar" träder inte i kraft utan laggivare, och kraften är givaren själv. Hans tillvaro är det som observeras som naturlagar, hans fasta, obändiga, evigt trofasta ord, och vilja, gör att verkan uppfattas som lagar som styr tillvaron.
Fadern spänner ut, Sonen drar tillbaka, vill in i urtillvaron, Faderns sköte, igen. Därav formas världarna, galaxerna, då materien hejdas. Samla allt under hans välde, knyt det samman igen, ända till urtillvarons singularitet, slutmålet. Harmoniera allt, återlös allt.
Men lämna kvar det som inte vill. Lämna det i tiden. Skilj det från framtiden - så blir det till intet för oss, men inte för sig självt.
___
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar