SKAPAREN AV HIMMEL OCH JORD

Det var Gud Fadern som skapade världen, men han gjorde det i gemenskap med hela gudomen, dvs med Gud Sonen och den Helige Ande. Och den man såg, om man hade varit där, det var Sonen. Fadern kan man inte se, och inte heller den Helige Ande. Fadern driver, Anden ger kraften, men det är Sonen som utför. Och det är ju egentligen precis på samma sätt med oss. När vi tjänar Gud, så är det Gud som verkar. Han helar, han sänder ut sitt ord, han ger välsignelse. Det är vi som utför det, men det är Gud som driver, tar initiativ, skänker förmåga och vilja, och för det till fullbordan.

Så vem skapade då världen? Det var Jesus. Om vi hade varit där, så hade vi sett Jesus i hans änglagestalt, bredande ut himlen, sägande till jord och hav att frambringa levande vimmel, och dana människans kropp av stoft och blåsa liv i hennes ande.
___

ÅT VILKA SKREVS ENOKS BOK?

ENOKS BOK har tilldragit sig ett visst intresse ifrån rörelser som egentligen inte alls borde ha något intresse av Enok. Det kan dels bero på de kristnas försummelse av boken - för även om den inte skall ingå i kanon är den ändå en bok som refereras i Bibeln och därför viktig på flera sätt - och dels för att vissa ickekristna tror sig finna stöd för sina meningar i boken.

För att undanröja sådana missförstånd (dvs de senares), följer här några exempel på Enoks boks "biblicitet" och rättrogenhet:

Treenigheten

"Han skall ropa på varje makt i himlarne, på alla de heliga ofvanefter och på Guds makt. Cherubim och Seraphim och Ophanim, alla maktens änglar och alla Herrens änglar, nemligen den ende Utvaldes och den andra maktens, *) som på jorden sväfvade öfver vattnet på den dagen, skola upphöja sin förenade röst, skola välsigna, förherrliga, lofsjunga och förhöja med trons anda, med vishetens och fördragsamhetens anda, med nådens anda, med domens och fredens anda, och med välviljans anda; alla skola säga med förenad röst: välsignad vare Han; och Andarnes Herres namn skall välsignas från evighet till evighet;" (Enoch1826 61:10-11)

*) Laurence skriver i sitt förord om denna vers (10): "Här hafva vi således icke blott ett tillkännagifvande om en flerfaldighet, utan äfven om en bestämd och tydlig treenighet af personer, under den högsta benämningen af Herrar, hvaraf tvenne, som få namn af den ende utvalde och den andra (gudomliga) magten, föreställas såsom icke mindre sysselsatta, än Andarnas Herre sjelf, med verldens danande; och det bör tilläggas, att en särskild klass af Änglar omtalas såsom egentligen tjenande dessa, i egenskap af de mera omedelbare agenterna för skapelse-verket."

Egentligen behöver vi inte bevisa att treenigheten finns i Enoks bok (det räcker med den tydliga "tvåenigheten" Fadern och Sonen [se nedan] för att slå hål på antikristologin), men ovan nämnda ställe antyder faktiskt en treenig Gud, då förutom den Utvalde, också "Guds makt", "den andra makten" och hans änglar omnämns här. Denna makt är ju Guds Ande, som svävade över vattnet i begynnelsen, och eftersom Anden här förfogar över änglar, och kallas en "annan" makt, måste Anden dels vara en person, dels en annan person än "andarnas Herre".

Att Enoch talar om två gudomliga personer är tydligt här:

Människosonens gudomlighet

"Alla konungar, furstar, upphöjda och de, som regera öfver jorden, skola falla ned på sina ansigten inför honom och tillbedja honom. De skola fästa sina förhoppningar på denna menniskones Son, skola bedja honom och anropa honom om nåd." (Enoch1826 62:9)

"Vid den tiden var denne menniskones Son åkallad inför Andarnas Herre, och hans namn i närvaro af den Gamle af dagar. Förr än solen och himmelens tecken blefvo skapade; förr än himmelens stjernor blefvo bildade, var hans namn åkalladt inför Andarnes Herre. Han skall blifva ett stöd för de rättfärdiga och heliga, att stödja sig på, utan att falla, och han skall blifva folkslagens ljus. Han skall blifva ett hopp för dem, hvilkas hjertan äro fulla af bekymmer. Alla som bo på jorden skola falla ned och tillbedja honom, skola välsigna och förherrliga honom, och lofsjunga Andarnes Herres namn. Således har den ende Utvalde och förborgade varit till i Hans närvaro, innan verlden blef skapad, och i evighet." (Enoch1826 48:2-6)

Att falla ned och tillbedja någon annan än en gudomlig person vore avguderi och totalt i strid med den judiska tron.

"Han skall döma förborgade ting. Ej heller skall någon blifva i stånd att yttra ett enda ord inför honom; ty den ende Utvalde är inför Andarnes Herre, i följd af sitt eget behag." (Enoch1826 49:4)

Vem kan stå inför Gud i följd av sitt eget behag? Endast den som är fullkomlig, dvs gudomlig.

"Och de prisade och lofvade honom, därför att den Människosonens namn vardt dem uppenbaradt. Och han satte sig på sin härlighets tron, och hela domen öfverantvardades åt honom, Människosonen, och han låter syndarna och dem som förfört världen förgås och utrotas från jordens yta." (Enoch1901 69:26-27)

"SIN härlighets tron", sägs det här. Vem annat än en gudomlig varelse kan sätta sig på SIN egen härlighets tron? Varken änglar eller förhärligade människor kommer att återspegla något annat än Herrens härlighet, men Människosonen sitter på tronen genom sin egen härlighet.

"Ty jag och min Son skola förena oss med dem för alltid och för evigt, emedan de under sin lefnad vandrade på rättskaffenhetens vägar. Och frid skall tillfalla eder. Fröjden eder i sanningen, I rättfärdighetens barn!" (Enoch1901 105:2)

Herren säger "Jag och min son", tydligt skiljande mellan denna Son och övriga söner, för änglarna kallas hos Enoch bara "himmelens söner".

Helvetets evighet & själens odödlighet

"Här dväljas deras själar åtskilda i den stora pinan, tills domens, straffets och plågans stora dag kommer för hädarna och hämnden öfver deras själar, då man här binder dem för evigt." (Enoch1901 22:11)

En själ som "bundits för evigt" i fängelse kan inte vara utslocknad.

"Och han sade vidare till mig: Denna plats är änglarnas fängelse, och här skola de hållas fångna i evighet." (Enoch1901 21:10)

Även de syndiga, obotfärdiga änglarna fängslas för evigt.

"Sina käras förgöring skola de åse, och öfver sina barns undergång skola de jämra sig, och de skola bedja i evighet, men icke finna barmhärtighet och frid." (Enoch1901 12:6)

En utplånad själ kan givetvis inte "bedja i evighet."

"Och I, gifven dock akt på allting och inse, att han, som lefver evigt, gjort allt detta för eder," (Enoch1901 5:1 b)

Om inte evigt betyder evigt, så lever ej heller Gud för evigt.
...


DET FINNS ALLTSÅ INGEN ANLEDNING för gnostiker och andra förnekare av Bibelns grundsanningar att leta stöd hos (värva) Enok. Enoks bok är skrifttrogen, om än svårtydd, troligen pga av de många leden av översättare. Med samma princip som Bibeln själv skall tolkas, dvs summan av skriften är dess sanning, bör Enoks bok tolkas, och då finner vi att den mycket väl hade kunnat anses som "kanonisk", om så inte hade varit, att den inte var avsedd därför. Enok själv inledde ju skrivandet med att klargöra att boken endast var till för de släkten som skulle leva i tidsåldrarnas avslutning, därför att den har ett speciellt budskap avsett för de tiderna.


BOKEN HAR troligen också tilldragit sig en viss uppmärksamhet från ockultister, då den innehåller några uppräkningar av fallna änglars namn. De listorna är dock olika inbördes och för övrigt värdelösa för dem som söker kontakt med dessa. De fallna änglar som är inspärrade i avgrunden är just inspärrade, och därför också icke kontaktbara, från jorden. Dessutom är detta de namn änglarna hade innan de föll i synd, vilket ju knappast kan vara särskilt attraktivt för dem som söker kontakt med mörker och ondska. Nästan vartenda namn slutar på "el", vilket som bekant betyder Gud och är samma led som i Mika-el, Gabri-el, etc.


SÅLEDES - Enoks bok är just vad den säger att den är, riktad till just dem den säger sig vara riktad till: De utvalda och rättfärdiga som skall leva i de sista tiderna.
...


"VAREN ICKE GUDLÖSA i edert hjärta och ljugen icke och ändren icke sanningens ord och utgifven icke som lögn den Heliges och Stores ord och prisen icke edra afgudar. Ty all eder lögn och all eder gudlöshet tjäna eder icke till rättfärdighet, utan till stor skuld.
Och jag vet denna hemlighet, att många syndare skola ändra sanningens ord och affalla från henne och föra ondt tal och ljuga och utföra stora verk och skrifva böcker öfver sina tal.
Men om de skrifva riktigt alla mina ord på sina språk och intet ändra och utelämna däraf, utan afskrifva rätt allt hvad jag från begynnelsen vittnat om dem, så skall jag yppa en annan hemlighet, som jag känner,
nämligen att böckerna skola gifvas åt de visa och rättfärdiga till glädje och rättskaffenhet och mycken vishet.
Åt dem varda böckerna gifna, och de skola tro därpå och fröjda sig däröfver, och de rättfärdiga, som därur lärt känna rättskaffenhetens vägar, skola mottaga sin lön." (Enok 104:9-13)
___

ENOK SÅG ALDRIG DÖDEN

Jag skrev tidigare om Enoks bok, att den inte är kAnon. Men upplevde en mild reprimand från Herren för det, och kollade upp vad kanon betyder. Kanon betyder rättesnöre och regel, så nog kan man säga att Enoks bok är både kAnon och kanOn - men vad jag menade var ju att den inte tillhör Bibeln och inte skall göra det.

Men det behöver inte betyda, och gör det inte heller, har jag hört från ovan, att den inte är ett verk av Gud. För det är den, och det har jag Andens vittnesbörd på. Och det kan du också få om du frågar och har gåvan att höra svaret.

Så orden "och du må icke tvivla" (i samma inlägg) var helt säkert avsedda både för mig själv och för den som eventuellt gör så, på Enoks boks tillförlitlighet och äkthet. Dock, som sagt, skall den inte tillhöra Bibelns 66 böcker. Och det kanske är ganska självklart (och logiskt), då den ju är äldre, åtminstone till stor del. Jag utesluter inte att några av dess delar kan vara yngre. Någon del kan vara yngre och given ovanifrån under en senare tid än Enoks jordeliv. Det är givetvis helt och hållet möjligt att han kan ha stigit ned på jorden efter sitt jordeliv och skrivit eller överlämnat eller dikterat för någon, tillägg till de ursprungliga delarna - för så gjorde han enligt boken redan före syndafloden.

Enok var en märklig man.

"Genom tron togs Enok bort, för att han icke skulle se döden; och 'man såg honom icke mer, ty Gud tog honom bort'. Förrän han togs bort, fick han nämligen det vittnesbördet att han hade täckts Gud;" (Hebr. 11:5)

Han dog alltså aldrig, utan togs till himlen levande, kroppsligen, och upplevde förvandlingen, förhärligandet, som en prototyp för alla frälsta, som en prototyp på brudeskaran som skall ryckas upp till himlen före undergångens tid.

Det står där att "man såg honom inte mer", men det behöver inte betyda att han aldrig sågs mer, av någon, utan bara att efter hans upptagande så var han borta ifrån jorden, kanske i hundratals år. Men han visade sig igen, enligt sin bok, för sin son Metusela, och överlämnade då åt honom sina böcker. Så om han gjorde det då, kan han också ha gjort det senare.

Enok lever alltså typ det liv vi frälsta skall leva under tusenårsriket.

En unik man, med en unik bok.

http://enoksbok.se
___

Angående Enoks bok

FÖR CA 10 ÅR SEDAN började jag intressera mig för Enoks bok, och lade bl. annat ut en svensk gammal översättning på nätet. Jag påbörjade sedan, några år senare (2005), en mera utförlig webbplats där fyra olika översättningar skulle kunna läsas bredvid varandra, detta för att texten är delvis svårbegriplig, och för att olika översättningar kan hjälpa med förståelsen.

Jag blev dock aldrig klar, eftersom jag inte upplevde riktig sanktion över webbplatsen. Vilket var lite svårbegripligt eftersom jag ändå upplevt sanktion över att ägna mig åt boken. Nu, några år senare, tycks tiden vara inne, och den andliga sanktionen där. Vilket förundrar mig, och på något sätt gör bokens innehåll så mycket mer trovärdigt. Boken säger nämligen att dess innehåll är ämnat för ett sentida, kommande släkte, ett släkte som skall leva då världens sista tid kommer.

Betyder det att den tiden verkligen är nära nu? Och att Gud nu släpper fram Enoks vittnesbörd? Ja så säger Herren, du skall få se det, när jag gör stora ting bland er. Och du må icke tvivla.

Hela enoks-interlinearen är inte riktigt klar ännu, men varje översättning kan läsas för sig, och en stor del av interlinearen.

Välkommen att ta del av en mycket gammal bok, som helt säkert ingick i Jesu och apostlarnas boksamlingar och som de hämtade mycket profetiskt och läromässigt innehåll ifrån. Den är inte kanon, men den är kanon, om du förstår vad jag menar.

http://enoksbok.se
___

Biblisk mysticism - FÖRE SKAPELSEN

I.

Har det någon gång funnits något före skapelsen? Ja Gud fanns ju då, säger du. Jaha, ja det kan ju stämma. Gud fanns. Men inget annat. Vilket innebär att han som har all makt, han hade ingen makt, eftersom det inte fanns något att ha makt över. Han som har all kunskap hade ingen kunskap, eftersom det inte fanns något att ha kunskap om. Han som är allnärvarande fanns ingenstans, eftersom det inte fanns någonstans att vara närvarande. Så om Gud inte hade någon makt, inte hade någon kunskap, och inte fanns någonstans - fanns Gud då? Måhända var Gud bara ett embryo av vad han är idag, sedan skapelsen kommit till. Det fanns en vilja, säger Skriften. "Ty du har skapat allting, och därför att så var din vilja, kom det till och blev skapat" (Upp. 4:11). Så det får vi tro. Det antyds också att det fanns ett förutseende. Men det fanns ingen tid, inget rum, ingen annan, inget annat.

Det var inte ensamt, för ensamhet känner man bara om man känt någon som man kan sakna. Det var inte tomt, för tomhet känner man bara där det funnit något förut. Det var inte stilla, för stillhet känner man bara där något rört sig tidigare. Gud måste ha levt som i en sömn, som en dvala. Inget hände, ingen kunskap, inget yttre. Då undrar jag om man verkligen kan sägas leva till fullo. Men Gud är livet. Men allt det skriften säger att Gud är, det är han i förhållande till sin skapelse. God, mäktig, sann, evig, etc. Det tycks som om alla Guds egenskaper försvinner före skapelsen, och kvar blir bara en vilja och ett förutseende. Hur "länge" väntade då Gud, innan han började vilja skapa det han förutsåg? Ja, om det inte fanns någon tid, så kan ju Gud inte ha väntat på något. Ur icketidstillståndet, som inte ens kan benämnas ett evigt nu, inte evigt, inte nu, utan möjligen bara tillstånd, existens, uppstår tiden genast, utan att någon tid förflutit dessförinnan.

Så skapelsen har alltid funnits? Ja, så kan man säga, ur detta perspektiv. Före skapelsen fanns ju ingen tid. Men då är skapelsen evig. För om det inte fanns något före den, då har den ju ingen början.

Men Gud ville alltså, och han såg, och så blev det till. På en gång. Tillvaron begynte, och har alltid funnits. Om vi går tillbaka till skapelsens början, så kommer vi inte längre än till dess första, eller andra ögonblick. Det finns inget titthål där, som man kan kika in i och se något bakom. Det första ögonblicket är allt som finns att se. Vetenskapen kallar det singularitet. Enhet. Etthet. Allhet kan vi säga också. Förliv kanske. Förtillvaro.
___


II.

Förtillvaro i icketillvaro. Är det Sonens födelse vi talar om?
Ur denna tillvaro trädde Sonen fram, och omhuldade de framväxande himlarna, formade dem, blev deras Herre, i samma ögonblick de kom till. Tillblivelsen medgav kommande skapelser, han förutsåg dem och antog deras gestalt, formtillvarons optimala skepnad - han blev, med dem, Herrens Ängel.

Själv så mycket Gud något kan vara, men i form och inte bara i otillvaro. Han gick ut i skapelsen, bredde med sina fingrar ut himlar, valv över klot, världar där hans avbilder skulle träda fram, på hans kommando.
___


III.

Är Fadern expansionskraften, och Sonen kontraktionskraften (dvs gravitationen)? Fadern ger, Sonen formar, Anden verkställer.

Att Gud, Skaparen, på något sätt personligen står bakom de stora naturkrafterna, måste man nog inse. "Lagar" träder inte i kraft utan laggivare, och kraften är givaren själv. Hans tillvaro är det som observeras som naturlagar, hans fasta, obändiga, evigt trofasta ord, och vilja, gör att verkan uppfattas som lagar som styr tillvaron.

Fadern spänner ut, Sonen drar tillbaka, vill in i urtillvaron, Faderns sköte, igen. Därav formas världarna, galaxerna, då materien hejdas. Samla allt under hans välde, knyt det samman igen, ända till urtillvarons singularitet, slutmålet. Harmoniera allt, återlös allt.

Men lämna kvar det som inte vill. Lämna det i tiden. Skilj det från framtiden - så blir det till intet för oss, men inte för sig självt.
___

Vad Bibeln verkligen lär om himlen

Vad Bibeln verkligen lär om himlen, dolt i berättelserna om profeterna, missförstått av både världen och kyrkan, blir nu uppenbarat genom denna tjänst (och andra), medan vi närmar oss ändetiden.

FÖRSTÅR DU EVIGHETEN?

Promenader är ofta bra tillfällen att tala med Gud och Jesus. Under en sådan idag "damp" det ner en fråga i mitt sinne, som jag undrat över ett tag. Liksom den förra frågan jag nämnde om, den om helvetet, så gick mina tankar nu till himlen. Även om vi tror på den, och på Guds ord, så räcker ju inte det för att himlen skall bli verkligt levandegjord för oss. Det krävs också uppenbarelse. Och jag tror jag har haft några sådana också, beträffande himlen, liksom en och annan dröm. Men det finns också ett annat område, där vi behöver insikt - det står också om att komma fram till en full förståndsvisshet (Kol. 2:2). Dvs vi behöver FÖRSTÅ, med vårt sinne, det vi med vår ande "vet" (om vi nu vet det). Och som de jordiska varelser vi är, är evigheten svår att förstå.

Så jag frågade Jesus om just det: Hur kan jag förstå evigheten? Och precis som förra gången kom svaret direkt. Och jag har varit frälst i 27 år och givetvis både frågat och läst och fått insikter, många gånger tidigare. Men tack och lov, det finns mer att få, fortfarande. Och detta var så enkelt, att det egentligen är förvånande att man inte "kommit på" det tidigare, eller att man hört någon förkunna om det.

För så här är det, och så här kom det till mig:

Det finns inte bara EN evighet, utan MÅNGA! Amen. Det talas om evigheters evigheter, eller hur? Så evigheten består av cykler - av tider. Och då blir den, i alla fall för mig, mera begriplig. Den är alltså inte bara en enda lång, stillastående tillvaro, utan den kommer att bestå av långa, långa perioder [eoner], med början och slut, för att sedan övergå i nästa, och så nästa och nästa. Det innebär att det finns en utvecklingsplan, hos Gud, som sträcker sig långt fram, och att det kommer att hända saker, med universum, som vi bara kan drömma om.

Men, och nu övergår jag till vad som kommer till mig här, och nu: Gud är naturens Gud. Vad vi ser i naturen, är Guds väsen. Paulus säger det. Så, sådan som Gud uppenbarat sig genom naturen här på jorden, sådan är han också i himlen, i sitt stora universum. Så dessa evigheters evigheter, de är inget annat än väldigt långa och långt sig sträckande årstider [säsonger], i ett jättelikt kosmiskt biologiskt system. [Därav galaxerna].

Gud är livets Gud. Se på all mångfalden bara här på jorden. Se potentialen, vad hade kunnat ske om inte syndafallet satt stopp för utvecklingen (den gudomliga, inte den påhittade darwinska). Planeter, världar, i det oändliga, finns det där ute, i Guds himlar, boningar, som Jesus kallade dem, i hans Faders hus. Naturligtvis är de tänkta att hysa liv, de också, så många som är lämpade till det.

Så, från att ha tett sig som en ganska stillastående, meningslös tillvaro i salighet, tycks för mig nu evigheten vara en fortsättning, men i ett högre kosmos, på precis det liv vi har en liten glimt av här på jorden. Gud är densamme, hans verk här skiljer sig inte, på det viset, från hans större verk i stjärnhimlen, och i evigheternas evigheter. Det kommer mer, och det kommer mer. Det kommer aldrig att ta slut, och det kommer aldrig att stanna av. Vi har bara börjat, på vår evighetslånga färd genom universum. Och vi skall tillbringa den med Jesus, människosonen, Gudasonen, och tillsammans med honom breda ut det förhärligade jordelivet, både här på denna jord, när den föds på nytt, och på andra jordar, när denna brunnit upp.
___



BIBELSTUDIUM

Uttrycken "evigheter", "evigheternas evigheter" och "evigheters evigheter" finns på många ställen i Bibeln, de flesta i NT:

Ditt rike är ett rike för alla evigheter, och ditt herradöme varar från släkte till släkte. (Ps. 145:13)

Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet." (Dan. 7:18)

honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i evigheternas evigheter. Amen. (Rom. 16:27)

Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (Gal. 1:5)

honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus alla släkten igenom i evigheternas evighet, amen. (Ef. 3:21)

Men vår Gud och Fader tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (Fil. 4:20)

Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen. (1 Tim. 1:17)

Ja, Herren skall rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa mig till sitt himmelska rike. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (2 Tim. 4:18)

han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen. (Hebr. 13:21)

Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds ord, om någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen. (1 Petr. 4:11)

Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen. (1 Petr. 5:11)

honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus Kristus, vår Herre, honom tillhör ära, majestät, välde och makt, såsom före all tid, så ock nu och i alla evigheter. Amen. (Jud. 1:25)

och gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen. (Upp. 1:6)

och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket. (Upp. 1:18)

Och när väsendena hembära pris och ära och tack åt honom som sitter på tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter, (Upp. 4:9)

då falla de tjugufyra äldste ned inför honom som sitter på tronen, och tillbedja honom som lever i evigheternas evigheter, och lägga sina kransar ned inför tronen och säga; (Upp. 4:10)

Och allt skapat, både i himmelen och på jorden och under jorden och på havet, och allt vad i dem var, hörde jag säga: "Honom, som sitter på tronen, och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter." (Upp. 5:13)

och sade: "Amen. Lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i evigheternas evigheter. Amen." (Upp. 7:12)

och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, vid honom som har skapat himmelen och vad däri är, och jorden och vad därpå är, och havet och vad däri är, och sade: "Ingen tid skall mer givas, (Upp. 10:6)

Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen starka röster som sade: "Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter." (Upp. 11:15)

Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheters evigheter, och de hava ingen ro, varken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild, eller som låta märka sig med dess namn. (Upp. 14:11)

Och ett av de fyra väsendena gav de sju änglarna sju gyllene skålar, fulla av Guds vrede, hans som lever i evigheternas evigheter. (Upp. 15:7)

Och åter sade de: "Halleluja!" Och röken från henne stiger upp i evigheternas evigheter! (Upp. 19:3)

Och djävulen, som förvillade dem, bliver kastad i samma sjö av eld och svavel, dit vilddjuret och den falske profeten hade blivit kastade; och de skola där plågas dag och natt i evigheternas evigheter. (Upp. 20:10)

Och ingen natt skall vara mer; och de behöva icke någon lampas ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skola regera i evigheternas evigheter. (Upp. 22:5)
_______


Engelska King James Bible använder ordet "ever", inte eternity som man kunde tro, på samma ställen som citeras ovan ("ever and ever"). Strongs' lexikon uttyder grundtextorden så här:

HEBREW, 5769: "EVER"
owlam, or lolam {o-lawm'}; properly, concealed, i.e. the vanishing point; generally, time out of mind (past or future), i.e. (practically) eternity; frequentatively, adverbial (especially with prepositional prefix) always: - alway(-s), ancient (time), any more, continuance, eternal, (for, (n-))ever(-lasting, -more, of old), lasting, long (time), (of) old (time), perpetual, at any time, (beginning of the) world (+ without end).

HEBREW, 5957: "EVER"
alam, (Aramaic) corresponding to 5769; remote time, i.e. the future or past indefinitely; often adverb, forever: - for ((n-))ever (lasting), old.

GREEK, 165: "EVER"
aion, from the same as 104; properly, an age; by extension, perpetuity (also past); by implication, the world; specially (Jewish) a Messianic period (present or future): - age, course, eternal, (for) ever(-more), (n-)ever, (beginning of the, while the) world (began, without end).

GREEK, 104: "EVER"
aei, from an obsolete primary noun (apparently meaning continued duration); "ever", by qualification regularly; by implication, earnestly; always, ever.
___

Makten i Jesu namn

När jag var nyfrälst (våren 1980) hade jag en upplevelse som påminner om ett bortförande. Det hade inget med aliens och rymden att göra, men jag drömde att jag låg på ett bord, och runt omkring stod groteska demoniska varelser. En av dem hade grönt skinn och hade ett huvud som påminde om en noshörning, och kropp ungefär som en kraftig människa.

Det de sysslade med var att de band mina tankar. De drog ut dem från mitt huvud, och för varje gång krympte mitt medvetande. Till slut var det bara en prick kvar av mitt medvetande, resten var tjockt svart mörker.

I det läget kom tanken att jag måste åkalla Jesu namn. Jag var ju nyfrälst och hade inte gjort det till en vana ännu. Så jag försökte säga namnet Jesus, men det gick inte. Det tog emot, jag kunde inte forma mina läppar och kunde inte röra käkarna. Jag försökte flera gånger, och till sist fick jag fram en viskning: JESUS. Och då försvann alltsammans, mörkret, varelserna och drömmen, och jag kände en otrolig tacksamhet till Jesus, och förstod vilken makt det är i hans namn.

Detta med att ligga på ett bord omgiven av groteska varelser som sysslar med något slags manipulation, förekommer ju också bland dem som blir bortförda av "aliens". Det kan vara så att ondskans makter kommer i olika skepnader till olika människor och i olika tider.

Eller så kan det vara så att kosmos makter verkar både på det andliga och fysiska planet, vilket jag tror. Min upplevelse var inte fysisk, men jag förnekar inte att andra kan ha upplevt liknande ting i den fysiska världen och blivit tagna ombord på farkoster. Det överensstämmer med Bibeln att möten med det övernaturliga kan vara av båda slagen.

Det är inte fantasier det handlar om, och inte vanliga mardrömmar. Bibeln visar att det finns en andlig värld, och att de varelser och ting som finns där kan "stiga ned" också hit, till den fysiska världen. Jag tror att vissa av dessa varelser färdas i rymden, både Guds goda änglar och de fallna väktarna, och att de har både andliga och fysiska kroppar, och att de kan växla mellan dessa när de själva vill.

Men syratestet för Guds goda änglar är att de älskar Jesus och inte förkunnar något som strider mot Guds ord.
___


(Ursprungligen skrivet på min hemsida 4/4 2005)

Ursprunget till Enoks bok

"Och därefter gaf mig min farfar, Henoch, i en bok alla hemligheternas tecken och de syner, som han haft, och samlade dem åt mig i Synernas boks ord."

BILDEN: Två av fragmenten från Enoks bok

Om Enoks boks ursprung tvistar de lärde. Vissa påstår att den är en "pseudepigraf", dvs att den är skriven av en eller flera anonyma författare i Enoks namn, långt efter hans tid. Andra menar att den kan ha inslag av äkta enoksord, men också tillägg av andra författare. Enoks bok ger själv svaret på hur den uppkommit. Noa fick en samling nedtecknade syner av Enok personligen. Noa tog skriftsamlingen med sig och sedan fick hans ättlingar i sonen Sems släktled föra den vidare. (Sem = semiternas stamfader).

Varför, kan man undra, tog då inte Moses med den bland sina skrifter, dvs i de fem Moseböckerna? Enoks bok ger återigen själv svaret: Bokens budskap var avsett för den yttersta tiden. En märklig detalj eftersom den faktiskt blev bortglömd och var försvunnen fram till slutet av 1700-talet.

Vidare kan man reflektera över den märkliga språkstilen. Kritikerna påstår att den skall vara skriven något århundrade före Kristus. Men språkstilen liknar inte andra skrifter från den tiden. Språket är primitivt, främmande för senare tiders sätt att uttrycka sig. Det är upprepningar och, som det tycks, bakvända meningar, där tidsaspekter hamnar i fel ordning.

Det är ändå möjligt att någon judisk skriftlärd har plockat fram och redigerat boken vid tiden före Kristus, på samma sätt som man gjort med andra bibliska skrifter, t.ex kungaböckerna.

(En annan förklaring till det märkliga språket kan vara att den svenska utgåvan av boken är översatt från hebreiska till grekiska till etiopiska till tyska till svenska.)

Mose tog inte med Enoks bok, men det kan ändå vara så att han hämtat information ur den och använt denna i Genesis. För var har Moses fått all kunskap om urtiden ifrån? Det bör alltså ha funnits äldre skrifter i hans förfäders förvar, och utifrån dessa har han sedan sammanställt Genesis, och däribland har han säkert använt också Enoks bok. Den Helige Ande ledde honom att ta fram det som var väsentligt för den tiden.

Mose levde vid den tid då man allmänt övergick från lertavleskrift till att skriva på plåt eller pergament. Det förefaller naturligt att han vid det israeliska folkets frigörelse och formande av nationen ville sammanställa deras förfäders historia till en enda skrift. Kanhända började också lertavlorna vittra sönder och man var tvungen att överföra texterna.

Troligen gjordes det då också avskrifter av Enoks bok, liksom av andra skrifter som Jashurs bok ("Den rättfärdiges bok", omnämnd i GT).

Att skapelseberättelsen och annat i Genesis skulle överförts genom muntlig tradition motsägs av Enoks bok, och även av den judiske historikern Josefus, som levde på 100-talet e.Kr. Skrivkonsten var allmänt i bruk både före och efter syndafloden.

Ett par nästan kompletta arameiska avskrifter av Enoks bok (dock fragmentariska) återfanns bland Dödahavsrullarna, vilket visar att boken fortfarande var i omlopp under Jesu och apostlarnas tid, och att Judas citat troligen är hämtat direkt ur boken.

Att den inte medtogs i den senare tillkomna judiska kanon beror helt säkert på att den så tydligt pekar på Jesus som Messias.(Därmed inte sagt att jag anser boken skall tillhöra Bibeln. Den behöver inte tillhöra kanon för att vi, i likhet med apostlarna, skall kunna läsa den och tillgodogöra oss innehållet, eller de delar av innehållet vi upplever är av Gud.)

"Den som har öron, han hör".

___

Här finns bild och text av fragmenten från Enoks bok. Märkligt är det att fragmenten innehåller texten om just jättarna:

http://www.ibiblio.org/expo/deadsea.scrolls.exhibit/Library/enoch.html

___

The Book of Giants

http://www.nazarene.net/enoch/4Q203.shtml

___

UNIVERSUMS GALAXMÖNSTER

ASTRONOMER har funnit ett märkligt mönster ute bland universums galaxer, en upptäckt som håller på att förändra hela vår världsbild. Åtminstone borde den göra det. Hittills har man trott att stjärnor och galaxer bara låg kringspridda hur som helst ute i ett oändligt kaos, men nu visar det sig att så inte är fallet.

VÅRT SOLSYSTEM med sina nio planeter ingår i galaxen Vintergatan, som innehåller minst 100 miljarder stjärnor av olika storlek. Vår sol är en av dessa stjärnor, och beräknas ligga placerad ca 30.000 ljusår från galaxens centrum.

Dessa stjärnsystem, galaxerna, kan ha varierande form, utseende och storlek. Nu har man alltså funnit att dessa jättelika formationer tillsammans bildar ännu större formationer, en ordnad struktur som hela universum tycks bestå utav.

Dessa mönster, som inte går att se med vanliga observationer, därför att avstånden i djupled mellan galaxerna inte syns i teleskopen, har nu kartlagts genom att man gjort avancerade avståndsberäkningar.

Vad man fått fram är ett slags ständigt återkommande figurer, som ser ut ungefär som ihåliga "adventsstjärnor", där hundratals galaxer tillsammans bildar rader och kurvor, vilka formar adventsstjärnans själva "stomme", eller skal.

Dessa formationer är så otroligt stora, så att den ålder på 15 miljarder år som man tidigare tillmätte universum, inte skulle räcka till för att för att mönstren skulle ha hunnit bildas efter "the big bang"" (vetenskapens teori om universums uppkomst).

Observera bilderna, för att få en uppfattning om storleken på dessa mönster:

1. VÅRT SOLSYSTEM med jorden och de övriga åtta planeterna.

2. VINTERGATAN, vår hemgalax, bestående av mer än 100 miljarder stjärnor, varav solen är en. (Galaxen på bilden nedan är Andromedagalaxen, men vår galax är av samma typ.)

3. GALAXER sedda på längre avstånd, bildar hopar. Med blotta ögat kan vi endast se tre galaxer från jorden: Andromeda och de två Magellanska molnen.



4. PÅ ÄNNU STÖRRE AVSTÅND: DE STORA GALAXFORMATIONERNA i universum. Varje liten punkt är en galax bestående av hundratals miljarder stjärnor. Mönstret tycks fortsätta i alla riktningar. Där den ena "armen" slutar, möter den nästa arm i nästa formation, osv. Mönstret är 3-dimensionellt, dvs det är inte platt som på bilden, utan utbreder sig också i djupled.




UR ÄNNU STÖRRE PERSPEKTIV bör man se mönstret träda fram ungefär som en tjock luftig vävnad. Vad är detta för något? En forskare har sagt att det kan ha funnits något slags "urfrö" av energi och materia från början, som sedan har expanderat och utvecklat detta mönster.

Det skulle alltså vara fråga om en jättelik cellstruktur, helt enkelt en levande organism, om han har rätt.
...


LEVER VI DÅ I ETT MIKROKOSMOS, omgivna av ett ännu större kosmos? Är det som en del filosofer säger, att det finns inget "slut", vare sig i mikrokosmos eller makrokosmos? Det bara fortsätter, i ständigt större (eller mindre) formationer, i all oändlighet? Precis som ett matematiskt tal kan multipliceras eller divideras, hur långt som helst?

Bibeln säger att allt som är till, kommit till genom ett ord av Gud, och att det äger bestånd genom detta ord (Hebr. 11:3, Kol. 1:17). Det finns alltså egentligen inga "byggstenar" i skapelsen, utan den består i och uppehålles genom ett ord, uttalat av Gud.

All den materia vi känner till består innerst av ljus, energi, som bundits och formats eller "spunnits" till elektroner, protoner och neutroner (atomens beståndsdelar).

Gud sade: "VARDE LJUS!" - och det vart ljus. Gud skapade genom att tala, inte genom att bygga och konstruera. Om Gud för ett ögonblick skulle ta tillbaka sitt ord, skulle universum förmodligen bara försvinna, spårlöst, på mindre än en sekund (Hebr. 1:3).

Alltsammans äger bestånd i honom, säger Bibeln, och därför att det var hans vilja, kom det till (Upp. 11:7). Han ville, och han talade, och så blev det till. Han kallar på ting som icke är till, såsom vore de till (Rom. 4:17). Han sade och det vart, han bjöd och det stod där (Psalm 33:9).

Vilken Gud vi har! Och ändå bryr han sig om oss mikroskopiska varelser, och älskar oss så mycket att han lämnar all sin härlighet och kommer hit som en människa för att dö för oss och rädda oss undan fördärvet.

OM GUD ÄR OBEGRÄNSAD AV TID OCH RUM, då kan och bör hans skapelse också vara det. Finns det inget slut på Gud, då behöver det i princip inte heller finnas det på hans skapelse. För överallt där den skapande Guden finns, där finns väl också hans skapade verk?

De tre dimensionerna (eller fyra, med tiden), är för oss relevanta begrepp, men behöver inte alls vara det för Gud, som är ande. Hans medvetande genomtränger allt. Vårt medvetande begränsas av våra sinnens förmågor. Vad vi kan se och uppleva är vad vi kan föreställa oss.

Tanken har svårt att sträcka sig längre eller utöver vad vi är vana att se, höra och känna. Men frigjorda från kroppen, eller ännu hellre med en förhärligad kropp, skall vi känna till fullo, enligt Guds ord.

Gud är till fullo medveten om allt vad vi bara ytligt känner, från stjärnorna, vilka han alla nämner vid namn, till fåglarna, vilka han också håller räkning på och uppehåller, var och en. (Ps. 147:4, Jes. 40:26, Matt. 10:29. Stjärnornas MÄNGD talar för ett begränsat universum trots allt - åtminstone vad gäller stjärnor...)

Han är då naturligtvis medveten om allt övrigt som finns till, åt "båda hållen", både i makro- och mikrokosmos. Och ju mer vi med våra begränsade sinnen och hjälpmedel kan upptäcka, desto större förstår vi att Skaparen är.

När en oändlig Gud skapar, måste naturligtvis hans verk också bli oändligt. Vi i vår tur kan med vårt begränsade intellekt knappast fatta evighetens tillvaro.

Att fråga "hur stor är Gud?" är en tämligen korkad fråga. Gud har ingen storlek eller gestalt, han bara är. I alla dimensioner, samtidigt, finns han till. Hans rike omspänner allt.

VARIFRÅN KOM DÅ GUD? Den frågan infinner sig förstås också i det här sammanhanget. Men Gud "kom" aldrig. Han är. Det var vi som "kom"! Det var tiden och materien som kom, men Gud var och är före allt.

Tiden, som vi är så ängsligt medvetna om, har inte alltid funnits. Den kom till samtidigt med skapelsen. Före det, i begynnelsen, VAR Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Då levde de tre gudomspersonerna i ett evigt NU. (Joh. 1:1)

Gud har aldrig kommit. Det var vi som kom, från honom, med inbyggd tidsuppfattning och allt. Själv har han inga tidsbegrepp. För honom kan tusen år vara såsom en dag, och en dag som tusen år. Han är, och han är den ende som är, medan vi blev.

Därför är det också löjligt att försöka föreställa sig jordens skapelse utifrån våra futtiga rums- och tidsbegrepp. Ur vår synvinkel verkar det naturligtvis omöjligt att världen skulle ha kunnat skapas på sex dagar.

Men för Gud spelar sådant ingen roll. Han kunde ha framställt den på sex sekunder, om han velat. Han kunde ha gjort den fyrkantig också, för den delen. Men det var för vår skull han skapade, och han gav oss både rummet och tiden, som en gåva, att leva i och efter.

Solsystemet med jordens, solens och månens banor avpassades så att det skulle bli perioder av dag och natt. Några årstider fanns inte från början, och ingen ålderdom och ingen död. Det kom genom syndafallet, när förgängelsens makt fick skapelsen att börja sönderfalla.

Allt åldras och dör. T.o.m atomerna åldras och sönderfaller. Elektronernas hastighet minskar och avtar, liksom planeternas. Före syndafallet hade allt konstant hastighet, eftersom allt som står i förbindelse med Gud har evigt liv, äger evig oförgänglig tillvaro. "Ty för honom lever alla." (Luk. 20:38)
...


VARFÖR BEHÖVDE DÅ DAG OCH NATT FINNAS från begynnelsen? Och varför behövde Adam och Eva sömn, om de levde i förbindelse med Skaparen?

- Därför att skapelsen befann sig på ett barnstadium. Den tillvaro människan är bestämd till i evigheten, är inte densamma som lustgårdens.

Adam och Eva var inte förhärligade till Guds likhet. De vara skapade TILL Guds likhet, men de måste först göra sitt val. De kände inte till fullo, som vi skall göra sedan vi förhärligats.

De befann sig alltså på ett förstadium, och fastän det heter att Gud på sjunde dagen fullbordade sitt verk, så betyder inte det att skapelsen nått sin mognad.

Han kunde nämligen inte fullända skapelsen utan VÅR medverkan. För att uppnå det sista fulländade tillståndet av liv, måste Guds skapade varelser själva få ge sitt medgivande.

Utan den valfriheten hade aldrig något sådant som kärlek kunnat existera. Då hade vi varit lika döda som stenar, om än vi varit biologiska och fysiska underverk.

Vi medverkar själva i fulländandet av skapelsen, genom att ge vårt ja till Jesus Kristus, Guds Son.

Adam och Eva kunde ha sagt sitt ja till honom och valt att enbart äta av livets träd som stod i lustgården, vilket representerade Jesus.

Då hade de blivit förhärligade på en gång (liksom Enok), och övergått till den eviga livstillvaron. Men sedan måste deras barn också få välja, och förr eller senare skulle någon ändå ha smakat på kunskapens träd och släppt lös förgängelsens makt över skapelsen.


OCKSÅ FÖR OSS finns det ett livets träd och ett kunskapens träd att välja mellan. Väljer vi det eviga livets träd, dvs Gud Sonen kommen i mänsklig gestalt, har vi givit vårt medgivande till skapelsens fullbordan, och vi blir födda av Gud, först till vår inre människa, och sedan vid utkorelsetidens slut, också kroppsligen.

Vi övergår alltså från att vara skapade varelser till att bli FÖDDA varelser, vilket är skapelsens slutmål. Vi har blivit lika Gud, vi är söner med söners rätt, och vi skall regera med honom i evighet.

Vi har sagt ja till den himmelske brudgummen, och blivit värdiga att ingå förening med honom, att växa samman med honom, så att Gud till slut blir allt i alla.

På sätt och vis är vi våra egna "mödrar". Vi säger ja till Gud, låter oss befruktas med det eviga livet, och går sedan havande med det inom oss, tills det på förlossningsdagen vid Jesu tillkommelse bryter fram i full härlighet.

Vi blir och är förstfödda söner, var och en född direkt av Gud, i och genom vårt kötts kapitulation och överlåtelse åt honom.

Paulus talar om frön som sås i ringhet men uppstår i härlighet, om jordiska kroppar och himmelska kroppar, om att det förgängliga skall iklädas oförgänglighet, och att döden skall uppslukas och livet vinna seger. (1 Kor. 15)

Allt detta pekar fram mot och talar för en utveckling av skapelsen, inte en sådan som Darwin talade om, utan en mycket mer fantastisk och omfattande än vad någon s.k vetenskapsman kunnat föreställa sig.

Skapelsen frambringades alltså med en inneboende möjlighet att under Guds omsorg "utvecklas", till ett högre stadium, och på sätt och vis kan man faktiskt tala om ett urval, inte ett fysiskt köttsligt, men ett andligt och moraliskt urval.

Vad är det som väcker den himmelske brudgummens intresse och åtrå? Vår egen varelses förträffliga prestationer, vare sig av fysisk eller själslig art?

Nej, allt sådant är en styggelse för Gud. Vad som väcker hans kärlek är ett ödmjukt och förkrossat hjärta, ett tillstånd av total kapitulation inför honom, där vi i full förtröstan ser upp till honom som vår Herre och ende hjälpare.

Precis raka motsatsen mot vad Darwin trodde, är vad som styr det gudomliga urvalet. Inte styrka, utan svaghet. Inte den starkes seger över den svage, de mångas förtryck av de få, de friskas utslagning av de sjuka, fattiga och missbildade, utan det motsatta.

Det naturliga urvalet och det gudomliga urvalet är varandras raka motsatser. Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, som Paulus säger (Rom. 8:7). Men Andens sinne är liv och frid.


HAR DU DET SINNET? Jagar du ständigt efter att bli bäst, först och störst? På andras bekostnad? Då är du Darwins lärjunge, ja ormens lärjunge, även om du skulle råka kalla dig kristen.

Den som Jesus valt till brud har ett helt annat sinne, vilket han beskriver något av i sin Bergspredikan. Detta sinne föds i oss och växer upp till mognad genom den Helige Ande, genom bön och konception av Guds livgivande och förvandlande Ord, den heliga Skrift.

Charles Darwin sägs ha omvänt sig och blivit frälst på sin ålderdom. Om utvecklingslärans fader kunde vända om och inse att han hade fel, så skall väl hans "barn" också kunna det.

Vänd dig ifrån det naturliga urvalet med all dess grymhet, stress, jakt och orättvisa, till det gudomliga, där var och en som vill får ta emot det eviga livet, fritt och utan prestationskrav, som en nådegåva från Gud, vår Fader - i och genom Jesus Kristus, han som är LIVETS TRÄD.
_______