ÅT VILKA SKREVS ENOKS BOK?

ENOKS BOK har tilldragit sig ett visst intresse ifrån rörelser som egentligen inte alls borde ha något intresse av Enok. Det kan dels bero på de kristnas försummelse av boken - för även om den inte skall ingå i kanon är den ändå en bok som refereras i Bibeln och därför viktig på flera sätt - och dels för att vissa ickekristna tror sig finna stöd för sina meningar i boken.

För att undanröja sådana missförstånd (dvs de senares), följer här några exempel på Enoks boks "biblicitet" och rättrogenhet:

Treenigheten

"Han skall ropa på varje makt i himlarne, på alla de heliga ofvanefter och på Guds makt. Cherubim och Seraphim och Ophanim, alla maktens änglar och alla Herrens änglar, nemligen den ende Utvaldes och den andra maktens, *) som på jorden sväfvade öfver vattnet på den dagen, skola upphöja sin förenade röst, skola välsigna, förherrliga, lofsjunga och förhöja med trons anda, med vishetens och fördragsamhetens anda, med nådens anda, med domens och fredens anda, och med välviljans anda; alla skola säga med förenad röst: välsignad vare Han; och Andarnes Herres namn skall välsignas från evighet till evighet;" (Enoch1826 61:10-11)

*) Laurence skriver i sitt förord om denna vers (10): "Här hafva vi således icke blott ett tillkännagifvande om en flerfaldighet, utan äfven om en bestämd och tydlig treenighet af personer, under den högsta benämningen af Herrar, hvaraf tvenne, som få namn af den ende utvalde och den andra (gudomliga) magten, föreställas såsom icke mindre sysselsatta, än Andarnas Herre sjelf, med verldens danande; och det bör tilläggas, att en särskild klass af Änglar omtalas såsom egentligen tjenande dessa, i egenskap af de mera omedelbare agenterna för skapelse-verket."

Egentligen behöver vi inte bevisa att treenigheten finns i Enoks bok (det räcker med den tydliga "tvåenigheten" Fadern och Sonen [se nedan] för att slå hål på antikristologin), men ovan nämnda ställe antyder faktiskt en treenig Gud, då förutom den Utvalde, också "Guds makt", "den andra makten" och hans änglar omnämns här. Denna makt är ju Guds Ande, som svävade över vattnet i begynnelsen, och eftersom Anden här förfogar över änglar, och kallas en "annan" makt, måste Anden dels vara en person, dels en annan person än "andarnas Herre".

Att Enoch talar om två gudomliga personer är tydligt här:

Människosonens gudomlighet

"Alla konungar, furstar, upphöjda och de, som regera öfver jorden, skola falla ned på sina ansigten inför honom och tillbedja honom. De skola fästa sina förhoppningar på denna menniskones Son, skola bedja honom och anropa honom om nåd." (Enoch1826 62:9)

"Vid den tiden var denne menniskones Son åkallad inför Andarnas Herre, och hans namn i närvaro af den Gamle af dagar. Förr än solen och himmelens tecken blefvo skapade; förr än himmelens stjernor blefvo bildade, var hans namn åkalladt inför Andarnes Herre. Han skall blifva ett stöd för de rättfärdiga och heliga, att stödja sig på, utan att falla, och han skall blifva folkslagens ljus. Han skall blifva ett hopp för dem, hvilkas hjertan äro fulla af bekymmer. Alla som bo på jorden skola falla ned och tillbedja honom, skola välsigna och förherrliga honom, och lofsjunga Andarnes Herres namn. Således har den ende Utvalde och förborgade varit till i Hans närvaro, innan verlden blef skapad, och i evighet." (Enoch1826 48:2-6)

Att falla ned och tillbedja någon annan än en gudomlig person vore avguderi och totalt i strid med den judiska tron.

"Han skall döma förborgade ting. Ej heller skall någon blifva i stånd att yttra ett enda ord inför honom; ty den ende Utvalde är inför Andarnes Herre, i följd af sitt eget behag." (Enoch1826 49:4)

Vem kan stå inför Gud i följd av sitt eget behag? Endast den som är fullkomlig, dvs gudomlig.

"Och de prisade och lofvade honom, därför att den Människosonens namn vardt dem uppenbaradt. Och han satte sig på sin härlighets tron, och hela domen öfverantvardades åt honom, Människosonen, och han låter syndarna och dem som förfört världen förgås och utrotas från jordens yta." (Enoch1901 69:26-27)

"SIN härlighets tron", sägs det här. Vem annat än en gudomlig varelse kan sätta sig på SIN egen härlighets tron? Varken änglar eller förhärligade människor kommer att återspegla något annat än Herrens härlighet, men Människosonen sitter på tronen genom sin egen härlighet.

"Ty jag och min Son skola förena oss med dem för alltid och för evigt, emedan de under sin lefnad vandrade på rättskaffenhetens vägar. Och frid skall tillfalla eder. Fröjden eder i sanningen, I rättfärdighetens barn!" (Enoch1901 105:2)

Herren säger "Jag och min son", tydligt skiljande mellan denna Son och övriga söner, för änglarna kallas hos Enoch bara "himmelens söner".

Helvetets evighet & själens odödlighet

"Här dväljas deras själar åtskilda i den stora pinan, tills domens, straffets och plågans stora dag kommer för hädarna och hämnden öfver deras själar, då man här binder dem för evigt." (Enoch1901 22:11)

En själ som "bundits för evigt" i fängelse kan inte vara utslocknad.

"Och han sade vidare till mig: Denna plats är änglarnas fängelse, och här skola de hållas fångna i evighet." (Enoch1901 21:10)

Även de syndiga, obotfärdiga änglarna fängslas för evigt.

"Sina käras förgöring skola de åse, och öfver sina barns undergång skola de jämra sig, och de skola bedja i evighet, men icke finna barmhärtighet och frid." (Enoch1901 12:6)

En utplånad själ kan givetvis inte "bedja i evighet."

"Och I, gifven dock akt på allting och inse, att han, som lefver evigt, gjort allt detta för eder," (Enoch1901 5:1 b)

Om inte evigt betyder evigt, så lever ej heller Gud för evigt.
...


DET FINNS ALLTSÅ INGEN ANLEDNING för gnostiker och andra förnekare av Bibelns grundsanningar att leta stöd hos (värva) Enok. Enoks bok är skrifttrogen, om än svårtydd, troligen pga av de många leden av översättare. Med samma princip som Bibeln själv skall tolkas, dvs summan av skriften är dess sanning, bör Enoks bok tolkas, och då finner vi att den mycket väl hade kunnat anses som "kanonisk", om så inte hade varit, att den inte var avsedd därför. Enok själv inledde ju skrivandet med att klargöra att boken endast var till för de släkten som skulle leva i tidsåldrarnas avslutning, därför att den har ett speciellt budskap avsett för de tiderna.


BOKEN HAR troligen också tilldragit sig en viss uppmärksamhet från ockultister, då den innehåller några uppräkningar av fallna änglars namn. De listorna är dock olika inbördes och för övrigt värdelösa för dem som söker kontakt med dessa. De fallna änglar som är inspärrade i avgrunden är just inspärrade, och därför också icke kontaktbara, från jorden. Dessutom är detta de namn änglarna hade innan de föll i synd, vilket ju knappast kan vara särskilt attraktivt för dem som söker kontakt med mörker och ondska. Nästan vartenda namn slutar på "el", vilket som bekant betyder Gud och är samma led som i Mika-el, Gabri-el, etc.


SÅLEDES - Enoks bok är just vad den säger att den är, riktad till just dem den säger sig vara riktad till: De utvalda och rättfärdiga som skall leva i de sista tiderna.
...


"VAREN ICKE GUDLÖSA i edert hjärta och ljugen icke och ändren icke sanningens ord och utgifven icke som lögn den Heliges och Stores ord och prisen icke edra afgudar. Ty all eder lögn och all eder gudlöshet tjäna eder icke till rättfärdighet, utan till stor skuld.
Och jag vet denna hemlighet, att många syndare skola ändra sanningens ord och affalla från henne och föra ondt tal och ljuga och utföra stora verk och skrifva böcker öfver sina tal.
Men om de skrifva riktigt alla mina ord på sina språk och intet ändra och utelämna däraf, utan afskrifva rätt allt hvad jag från begynnelsen vittnat om dem, så skall jag yppa en annan hemlighet, som jag känner,
nämligen att böckerna skola gifvas åt de visa och rättfärdiga till glädje och rättskaffenhet och mycken vishet.
Åt dem varda böckerna gifna, och de skola tro därpå och fröjda sig däröfver, och de rättfärdiga, som därur lärt känna rättskaffenhetens vägar, skola mottaga sin lön." (Enok 104:9-13)
___