OM PLEJADERNA

Det är väldigt intressant med Plejaderna, Sjustjärnorna. I Enoks bok (kap. 18-21) sägs det att fallna änglar i forntiden blev fängslade på en plats där sju stjärnor kretsar. Samma berättelse finns också i gamla babyloniska texter. Detta skall alltså ha skett före syndafloden. Sedan har vi berättelser från Egypten bl.a, där besökare från Plejaderna sägs ha kommit till jorden och grundat den egyptiska civilisationen. Detta är ur bibliskt perspektiv de fallna änglarnas andra nedstigande, efter syndafloden. Plejaderna spelade en stor roll i den tidens, höll jag på att säga, rymdreligioner, för det är just vad de var.

Men det slutar inte där. Idag spelar återigen Plejaderna en stor roll, nämligen i ufokulten. Många contactees och andra som upplevt olika slags möten med påstådda varelser från rymden, hävdar att dessa säger att de kommer ifrån - Plejaderna. Nu kan ju detta vara ett försök av människor att uppliva de gamla rymdreligionerna, genom att bara påstå detta, men med kopplingen till Enoks bok, och de sju stjärnorna där, får saken ändå en viss trovärdighet, dvs utifrån ett troende perspektiv.

Frågan blir då hur man skall se på det hela. Har de fallna änglar som fängslades där rymt? Nej, men de kan ju ha lockat till sig andra änglar, som nu återupptagit de fornas plan. För det finns en plan bakom detta, självklart, liksom det finns en Guds plan. Det finns troligen också olika regioner bland stjärnorna, där de goda respektive de onda änglarna har kontroll, eller åtminstone dominerar. Och dessa två planer kan se ut att löpa parallellt, men i slutändan kommer de att korsa varandra, och den ena skall segra och den andra förlora.

(För de fallna änglarnas del går planen ut på att beblanda sig med människosläktet, så att Guds plan inte skall kunna fullbordas. Det här kan vi följa genom hela Bibeln. Men det började långt innan Bibeln, och t.o.m långt innan vår jords historia började.)
...

Mer om detta i någon kommande artikel.
___

JORDENS ÄNDE

Om man tar vår bild av jorden och dess omgivning, rymden och solsystemet och rymden därutanför, och "plattar" till den, så att den blir tvådimensionell i stället för tredimensionell, så tror jag man får en bra bild av hur antikens folk tänkte sig världen. Så var deras kartor utformade.

Bilden: Babylonisk världskarta

Man kan tycka att dessa gamla kartor, där jorden är en skiva med ett omgivande hav, som ett band därutanför, är naiva. Men med lite eftertanke förstår man att de måste ha haft ganska mycket kunskap om kosmos trots allt. De trodde att om man seglade på havet ut till "kanten" av jordskivan, så kom man till ett stup därutanför, en avgrund, där man kunde trilla ned. Ta nu den tvådimensionella bilden och gör den tredimensionell, så överensstämmer den perfekt med hur världen ser ut. Om vi färdas till "kanten" av jorden, så finns det en avgrund, därutanför, och lämnar vi jordatmosfären, så kommer vi sannerligen att "falla ned" i det djupa stupet, i det bottenlösa hålet.

Deras kartor tyder alltså på att de verkligen färdats över jordklotet och ut i rymden, men utan att förstå den sfäriska dimensionen. För dem for de ändå över en platta och utanför plattan ut, eller ner, i det stora djupet, dvs rymden.



Tolkning av den babyloniska världskartan

Vidare trodde de att de dödas ort låg ute i den västra oceanen. Bilden är densamma. Där utanför jordkretsen, i djupet, eller i rymdens ocean, fanns öar, där de döda samlades. Det kan vara planeter. De menade vidare att under jorden kom man till samma plats, eller en liknande plats, förbunden med den förra. Detta, som är den grekiska bilden, kan överensstämma också med den bibliska bilden, om man ser den yttre "oceanen" som Bibelns avgrund, dess svarta hål, abyssos, medan utrymmet under jorden är dödsriket.

Funderar man vidare på kopplingen mellan två- och tredimensionaliteten, så behöver inte heller "under jorden" nödvändigtvis vara i jorden, utan just under den - dvs ute i rymden, ute i den stora oceanen.

Med detta 2D-synsätt så är alltså "jordens ände", eller ändar, inte någonstans vid sydpolen, utan där som atmosfären slutar. Med en 2D-uppfattning blir det fullkomligt logiskt att kalla detta för jordens ände.
___




Om den babyloniska världsbilden
___

Noa - den förste vikingen?

Enligt Enoks bok, kap 106, var Noa när han föddes ljushårig, hade vit och rosenröd hy, och ljusa glittrande ögon. Hans fader blev förvånad, och trodde först att han inte var barnets fader, eftersom det var så olikt hans egen släkt. Han trodde att barnet kunde vara släkt med änglarna, Guds söner, eftersom han "var lik dem".

Här får vi alltså flera intressanta upplysningar. Det första man kan lägga märke till, är att de fallna änglarnas utseende indirekt beskrivs. Ljushåriga, med ljus hy och ljusa (blå?) ögon.

Det leder tankarna till de "nordics" som har setts till i ufomänniskornas upplevelser. Hur kan de känna till de fallna änglarnas utseende om de inte verkligen har sett dem?

Det talar också om för oss att de fallna änglarnas utseende var känt för Enoks och Noas släkte. Vilket naturligtvis innebär att dessa varelser inte bara var formlösa andeväsen, utan verkliga, synliga gestalter, som levde på jorden och kunde ses av både rättfärdiga och orättfärdiga.

Noa var dock inte ett av dessas barn, utan han var Lemeks son, det försäkrar Enok, men Gud lät honom tydligen få specifika egenskaper för den uppgift han stod inför.

Eftersom de vita folkslagen fordom räknade Jafet som sin stamfader, kan man säkert anta att det var i Jafets led som Noas ljusa gener fortlevde. Hans fru hade inte samma gener, och inte heller hans söners hustrur (de var döttrar till en av Noas bröder), så generna var blandade hos alla tre sönerna, men tendensen till ljus hy och hår fanns alltså i Jafets släkte.

Noa var alltså den förste "vikingen" - och vilken båt han hade!
___


Relaterat:
Scientist: All Blue-Eyed People Are Related
___